CRAVE

 

CRAVE av Sarah Kane,
 

Översättning och regi Svante Aulis Löwenborg

Förlag Nordiska Strakosch Teaterförlaget ApS


Ljudregi Lars Indrek Hansson


På scenen:
A - Pelle Bolander
B - Tjelvar Eriksson
C - Emelie Rödström
M - Helén Söderqvist Henriksson

Mask Ingela Collin


Layout Sara Teimouri


Teknik Anna Lindkvist


Kostym Helena Henning


Producent Anneli Jäverbo


Ljus Anna Wemmert Clausen


Dramaturg Mohammad Hamed


Publikarbete & Foto Anna Forsell

 

Föreställningsfoto: Anna Forsell


Medarbetare Farhang Hamed, Anders Larsson, Carina Söderman

 

Premiär på Atalante i Göteborg 15 December 2001

När Cinnober Teater för första gången tog sig an en brittisk pjäs var det med en text som framstår som en av 90-talets viktigaste inom inte bara brittisk utan också europeisk dramatik.

Crave har spelats i många länder. Under Sarah Kanes korta karriär som dramatiker fanns en stark utveckling, där hon tog avstamp i det klassiska välgjorda salongsdramat och gick mot en alltmer uppbruten form. Bara rummets konkreta enhet som teaterscen återstod till slut, efter att tidens och handlingens enheter för varje ny pjäs blev alltmer upplösta. Mer eller mindre rytmiska repliker kretsade kring de stora ämnena liv-död-kärlek-svek-skuld-skam-offer-förövare. Denna utveckling verkar hamna i teatertextens slut, i dramatikens ändstation.

Men det Sarah Kane gör är istället att peka ut de utvecklingsmöjligheter som dramatiken har. Det finns en stark tilltro till teaterns uttrycksmedel och till teaterns arbetare i hennes texter. Kanes texter utstrålar en tro på teatern som konst, men hon vet också mycket väl vilken teater som inte fungerar, den som inte har någon verkan, den teater som med smarta knep försöker förföra åskådaren med en estetik som redan förbisprungits av andra konstarter.

Efter Sarah Kane (och några andra under 90-talet) har det blivit svårt att skriva enligt den naturalistiska mallen. Den teater som har något att komma med, verkar Kane säga, är den som spelar på publikens nervsystem, som går vägen genom magen, samtidigt som den inte gör avkall på den litterära kvaliteten i materialet. Teatertexten är poetisk litteratur.

Sarah Kane ville göra erfarenhetsteater, "experiental theatre" där målet är teaterbesökets omvälvande upplevelse. Sarah Kane är inte ensam om att sträva efter att vidga teaterbe-greppet, men hon är en av de få som lyckats undvika de vanliga fallgroparna för en drama-tikers försök i utvecklandet av formen. Kane har dramahistorien i ryggen och alla verktyg i sin hand. Hon har en förståelse för uttryck och verkningsmedel. Hennes texter är mycket mer än form, de är fullbordade verk, genomärligt skrivna och nakna beskrivningar av hur hennes värld såg ut. De är hennes personliga gestaltningar av kärlekens möjligheter.

Rikedomen i Sarah Kanes texter gör att tolkningarna och framför allt möjligheten till olika typer av gestaltning blir många. Det faktum att hon dog ung, vid 28 års ålder, med endast fem efterlämnade, fullbordade pjäser, spär på den mytbildning som marknadsför hennes plats bland stora författare som dött unga. Men efterhand är det inte hennes självmord eller hennes livshistoria som är poängen. Det är texterna som hon lämnat åt eftervärlden. Det är hög tid att hon spelas för det hon åstadkom inom modern teater.

 

Sarah Kane 1971-1999 (inom parentes anges premiärår)
Blasted (1995)
Phaedras Love (1996)
Cleansed (1998)
Crave (1998)
4.48 Psychosis (2000)

 

Litteratur:
-Kanes pjäser finns samlade i Complete Plays (2001)


-Samlade pjäser, svensk utgåva, Teatertidningens förlag (2004)


-'Love me or kill me' - Sarah Kane and the Theatre of Extremes, av Graham Saunders (2002), tar upp hela Kanes författarskap och innehåller utförliga intervjuer med människor som arbetat nära henne.


-In-Yer-Face Theatre - British Drama Today, av Aleks Sierz (2001), är en granskning av Kane och hennes generationskamrater

 

Läs mer om Sarah Kane:
http://www.iainfisher.com/kane.html

Crave

"Bästa uppsättning av samtidsdramatik/.../ ...för att den är ett av få väl genomför-da försök att ta sig an den stora, svåra samtida europeiska dramatiken."
- Kristjan Saag listar årets teater, GT, dec 2001

"För något decennium sedan talades det mycket om konst för konstens egen skull och teater utan motivation. Den kritiken känns avlägsen idag. Vad man däremot kan sakna i Göteborg är formens utmaningar: Dans- och teaterfestivalens performance-excesser tycks inte lämna många svar. Undantag finns, och jag längtar efter mer. Mer av /.../...Cinnobers oerhörda ljus- och röstspel i Sarah Kanes 'Crave'./.../
Det finns många dialekter i Göteborgs teaterliv, men de främmande språken hörs alltför sällan."
- Amelie Björck om Teateråret, GöteborgsPosten, 27 dec 2001

"Det är bara veckor sedan Darling Desperados hade Sverigepremiär med Kanes Crave, samma stycke som teatergruppen Cinnober, med pålitlig näsa för nyskriven dramatik, nu spelar i Göteborg. Hets om uppmärksamhet, kanske, men texten går faktiskt utanpå det mesta. Med sin stiliserade form och extrema tilltal - mer Sonic Youth än Strindberg, om man säger så - borde den intressera en vidare krets, ja rentav teaterhatare./.../
Tjelvar Eriksson i rollen B är en både aggressiv och trovärdigt vek kärleksmissbru-kare. Helén Söderqvist Henriksson gör M i en dräkt lika korrekt som hennes dröm om barn är snöpt. Bägge levererar förtätade porträtt utan naturalistisk belastning. Likaså undersöker Emelie Rödström den incestdrabbades inre kaos utan ett uns av sentimentalitet. Bitvis otäckt stark är Pelle Bolanders tolkning av A. Hans monolog, pjäsens enda längre, riktar sig rakt till publiken. Han förklarar varför han vill ha allt - kärlek vardagsliv, sinnesfrid - med en röst som omväxlande skär och spricker av vanmakt."
- Sven Rånlund, GöteborgsPosten

"Lars Hanssons och Svante Aulis Löwenborgs version/.../ ...är stram, avskalad, nästan metronomrytmisk. De fyra rollerna är röster som i korta ögonblick, när de träder i dialog med varandra, får gestalt, kropp, riktning. Däremellan faller de varandra i talet i ett sökande som ibland bryter samman i en kakafoni, ibland blir en blixtsnabb associationsstafett. Ljuskäglor markerar det celliknande rummets gränser; väggar snarare än rymd. Ansiktena naglas fast av de vertikala och horisontella ljuspelarna som insekter av glödlampan i sommarnatten. Ett bandinspelat mummel markerar den rituella takten"
- Mikael Löfgren, Dagens Nyheter

 

"De raka påståendena, de naket poetiska bilderna och avhuggna frågorna - på Cinnober hinner det hända mycket med texten utan att åthävorna för den skull är stora. Imponerande rytmiskt och vackert faller skådespelarnas röster in och ut ur varandra medan deras kroppar rör sig i de mjukt gula ljusstråken. En distanseran-de musikalisk polyfoni av röster, som blir till ett psykologiskt förtätat ögonblick, en snabb reaktion på en känslomässig kontakt och plötsligt kan man skratta till åt någons replik om att den yttre världen är överskattad. Skickligt fiskar skådespelar-na upp de gester som ligger i orden. Men utan att något slås fast."
-Barbro Westling, Aftonbladet

"Lars Hanssons och Svante Aulis Löwenborgs regi vänder spelet ut mot publiken och låter skådespelarna understryka och intensifiera sina repliker i ett tempofyllt aggressivt spel."
- Tomas Forser, Expressen

 

"...efterhand blir det allt tydligare att de fyra inte är rollfigurer i vanlig mening, och att deras tal inte är någon dialog utan snarare en enda sönderbruten monolog. Rösterna blir en polyfoni med stark disharmoni, de illustrerar kommunikations-brist och identitetsupplösning, de talar bokstavligen förbi varandra. Ju längre enaktaren fortskrider, desto kortare och mera lösryckta blir replikerna, till slut återstår bara enstaka ord eller skrik, ett slags språkpoesi med sprängd syntax, som vibrerar inför afasins avgrund av utmattning, fullständig tystnad och utplåning.
/.../
Den mycket skickliga, vackra och genomtänkta ljussättningen i teatergruppen Cinnobers uppsättning markerar ytterligare ensamheten och bortdöendet. Med hjälp av spalter på strålkastarna dras linjer över scengolvet, de agerandes skuggor delas upp och isoleras mot bakgrunden, och mot slutet, när allt som återstår är viskningar av enskilda fraser, belyses bara ansiktena."
- Björn Gunnarsson, Hallands Nyheter